Längs ån går jag och försöker krama ur det sista av en allt för flyktig sommar. Var sommar är en stormig, och kortvarig, romans. I efterhand har man några minnen, kanske ett par foton. Nu står jag vid en åkrök och insuper det sista av den, för man känner när den tar slut, när vinden får en annan ton och luften ett visst vemod. Gulnade löv som vinden för ut över ån är som ett sista "Adjö". I alla fall för denna gången, denna säsongen.

Jag kan konstatera att resorna inte blev som de smiddes under vintern, planer på fjärran länders öringvak blev hemmavattnens familjära diton. Som vanligt, kan sägas en smula bittert, men jag älskar dom. Jag känner dom och de är aldrig långt borta, alltid tillgängliga.
De är, för mig, så långt mycket viktigare än allt det som ligger långt bort. De ger mig liv i en vardag som känns konstgjord, bland asfalt och ljudföroreningar av allehanda slag.
Min öringå såhär på sensommaren, ett under av terapeutisk förmåga och skogen som omger henne -ett hem. Sen kan de få finnas där, drömvattnen, som hägringar och föremål för vinterns livliga fantasi.
Men det är hit jag längtar.
Som till den lilla regnbågssjön uppe i skogen, jag kommer dit en lugn vårdag och till min glädje är jag ensam. Det vakar lite sporadiskt som det brukar göra, men de vill inte ta flugan vilket frustrerar en aning. Jag sätter mig ner och bara är en stund. Andas och ser mig omkring, det är en av årets första turer hit.
Något jagar ett litet mörtstim, en av de små fiskarna jagas upp på ett, av ännu få, näckrosblad. Den lilla fisken blir liggandes, sprattlar och kämpar för syre. Just i den stunden har vi en hel del gemensamt, rödögat och jag. Allt för ofta blir jag uppjagad på det där näckrosbladet av måsten och åtaganden, kippandes efter syre. Det är först ute vid vattnen i skogen som lungorna och sinnet får vad de vill ha.

Vaken tilltar, och jag byter fluga, nåt mindre och mörkare får det bli och några kast senare är det fast fisk som gör sitt bästa för att slippa lös. Men den hamnar i håven, och senare i en ugn, en vacker kilosbåge som tillåtits utvecklas på relativt naturligt sätt. Min lilla sjö är förskonad från populära jätteregnbågar, och det är jag mycket tacksam för. En öring i samma storlek går samma öde till mötes. En vanlig, underbar, dag och det är sådana jag minns från en sommar som är på väg bort när jag går längs en å som inte gärna vill visa sina gulbukiga skatter denna dag. Annat var det när vi träffades för första gången tidigare i år.
Då hade hon just vaknat till liv och blivit hem åt nykläckta bäcksländor när jag vilset, och på måfå, gick längs höljor och forsar.
Det var försommar och vaken bredde ut sig över en blank och lugnflytande yta. Knappast försiktiga, utan rejäla vak av öringar som menade allvar. Jag vadade ut till en liten ö där jag bekvämt kunde välja vilka fiskar jag ville fiska på. En tillräckligt trovärdig bäcksländeimitation knöts på tafsen och en fin relation uppstod mellan ån och mig. Ett fint antal öringar fångade jag den kvällen. Kärlek vid första flugkastet, en vacker å som viskade "Välkommen" över höljorna, och fnittrade "På återseende" genom steniga strykor. Som om den, likaväl som jag, visste att vi skulle återses många gånger till.

Och trots att den där försommardagen inte var för så längesedan, känns ån redan lite hemma. Det har blivit en del turer hit, men detta är en av de sista för i år.
Nu tar en ny tid över, borta är sommarens intensiva dagar när man ska få ut så mycket som möjligt ur allting. Hösten kommer med vemodet, lugnet och regnbågar som kryssar i jakt på fjädermygg uppe i hemmatjärnen. En tid när ingenting har bråttom.

Det är viktigt att bry sig om hemmavattnen, att bli dess bästa vän och ta strid för dess välbefinnande. Diverse krafter vill exploatera och tjäna pengar på bekostnad av värden som inte alltid är så lätta att mäta i pengar. Vattnen behöver vänner, nära vänner. Vänner som tar strid mot vattenkraft såväl som undermålig utsättningsfisk som inte mår bra.
Missförstå mig rätt, det finns enormt mycket vatten i vida världen jag vill lägga ut en fluga i, men det är här hemma jag kan följa alla skeenden och se tiden ha sin gilla gång. I det finns ett värde jag inte skulle byta mot vilka långresor som helst, om jag nu mot förmodan skulle tvingas välja.
En kylig vind drar genom dalen och flugan som idag lockat upp en öring, frigörs från tafsen.

Vi säger "På återseende", ån och jag.